RIKSRÅDET GABRIEL
ETT TREHUNDRAÅRSMINNE
- av Rutger von Seth -
|
5. Ämbetsmannen |
|
5. ÄMBETSMANNENGabriel utnämndes 1713 till auditör vid Hamiltons regemente, där han bland annat sysslade med fångutväxlingen i Norge. Hugo Hamilton (1655-1724) hade 1703 fått i uppdrag att sätta upp Smålands femmänningsregemente1, ersättningsregemente till Smålands tremänningsregemente2, som i sin tur ersatte det reguljära Jönköpings regemente. Regementet hade, efter garnisonstjänst i Stockholm 1704-1709, förflyttats till Malmö samt deltagit i den Skånska fälttåget 1710. Det förflyttades 1712 till Göteborg och tjänstgjorde på västkusten 1714. Det deltog sedan i fälttåget i Norge 1718 och uppgick 1719 i Smålands tremänningsregemente till fots.
När Carl XII återkommit till Sverige i december 1715, planerade han först en attack på Danmark - över isen mot Själland - men planen fick överges då kylan detta år inte var stark nog. Han vände då blicken mot Norge, som var dåligt styrt och liksom Sverige nedtyngt av skatter. Dessutom hade många av de norska regementena sänts till Danmark för dess försvar. Då utsikterna att en överrumplande attack på Kristiania3 skulle lyckas syntes mycket goda, sammandrogs den svenska hären i Värmland i början av 1716. Gabriel, som utnämnts till generalauditör vid Värmlandsarmén, utnämndes i samband med att anfallet mot Kristiania inleddes till fältsekreterare. Hans huvudsakliga sysselsättning blev även här fångutväxling tillsammans med ansvaret för stupade officerare.
En av orsakerna till att detta första fälttåg mot Norge misslyckades var att transportfartyg med förnödenheter till armén - skyddade av en mindre eskader - sammandrabbade i Dynekilen med en dansk flottilj, under befäl av Peder Tordenskjold, och förintades. Befälet på ett av de deltagande svenska fartygen, gallioten Vreden, fördes av Gabriels äldste bror Rutger.
Den ovan nämnde Bengt Wilhelm Carlberg befann sig i löpgraven när Carl XII träffades av det dödande skottet den 30 november 1718. Carlberg nedtecknade "strax efter konungens död, endast för mig sielf til minnes för framtiden …" en redogörelse för kvällen och natten den 30 november, senare kompletterad, ur vilken cikteras:
"Så snart det nu begynte att dagas. Gick jag härifrån [konungens kvarter] til en Min besynnerlig wän och gynnare, Felt Secretairen Gab: von Seth, (nu mera Grefwe och Riksråd) hwars qwarter war icke långt ifrån Högqwarteret. Under wägen till Honom, då det war wäl uppdagat4 blef jag warse min råck, gehäng5 och hanskar, mycket blod, som satt der fasttorkat, och förmodligen påkommit, då Kungen hwälde af båhren i mina Armar, eller då jag med lifkneckten lyffte Konungen af båhren in uti kammaren. När jag kom in till Felt Secretairen von Seth (jag nämner honom wid detta tillfälle intet Excellence) frågade Han mig strax, har du varit i Natt uti Approcchen6? Hwar jag svarade Ja, och gaf korteligen wid handen hwad som passerat hade, då Han och fick se huru jag med blod war besudlad, berättades för mig huru han redan i Natt warit uti Högqwarteret, att föra Protocollet uti den tillärnade Krigs Conseil, Men efter Hans Kongl Höghet ArfPrinsen af Hessen, som bodde ¾:dels Mil från Högqwarteret, på Torpums Herre gård, då ännu intet war ankommen, så blev denna Conseil til idag upskuten, således hade Felt Secretairen brådt om at skynda sig dit, hwar til och hästen redan stod sadlad wid dörren då jag kom. Jag frågade då som hastigast, hwad påfölgd Konungens död kunde hawa, hwar til swarades, at det kunde ingen ännu weta, man trodde at wid denna Krigs Conseil torde Arméen få befallning att strax draga sig tillbakars utur Norrige, som och skiedde, ty samma dag afgick ordres här om til alla Regementer." Nederlaget vid Poltava 1709 gav Tsar Peter fria händer ibland annat Baltikum vilket erövrades 1710. Att Gabriel sedan 1719 utnämndes till generalgouvernementssekreterare i Riga, tyder på att rådet då ännu närde förhoppningar om att det, i det kommande fredsslutet, få behålla Baltikum som svenskt.
Vid tiden för Gabriels utnämning till krigskommissarie i Krigskollegium 1723, hade detta åter blivit ett av de centrala ämbetsverken i landet under en presidents chefskap. I Carl XI:s testamente angavs att Krigskollegiet skulle ha uppsikt över och vård om riksens krigsmakt till lands "samt över slott och fästen och annat slikt mera, som under bemälta kollegii skötsel och omsorg rätteligen lyder och hörer". Förutom presidenten bestod ledningen av generalfätygmästaren och två krigsråd.
Krigskollegiet var sedan 1698 inhyst i kammarrådet Johan Kassimir Flemmings hus på Riddarholmen, senare benämnt Geijerska huset. Man disponerade ett tjugotal rum jämte vedbod, tvättstuga, badstugor, m m. En inventarielista uppgjord 1722 beskriver att inredningen var spartansk. Sessionssalens väggar var prydda med turkiska tapeter liksom sessionsbordet över vilket fanns en baldakin7. Presidenten satt på en länsstol klädd med rött sammet. Övriga inventarier utgjordes av ett mindre bord, ett väggur, ett porträtt över dörren och stora silverljusstakar med tillhörande ljussax. Dessutom fanns tre bläckhorn och fyra sanddosor jämte attiraljer till eldstaden.
Krigskollegiet hade vid Gabriels tillträde, 1723, 34 ordinarie befattningsinnehavare - en president, en generalkvartermästare, två krigsråd, en krigskommissarie, en krigsfiskal, en krigskassör jämte kanslipersonal, artillerikontorspersonal, fortifikationskontorspersonal, militiekontorspersonal, beklädnadskontorspersonal och krigsmanhuskontorspersonal.
President i Krigskollegiet var vid Gabriels tillträde Karl Gustaf Dücker (1663-1732), generalfälttygmästare Hugo Hamilton, samme Hamilton vid vars regemente Gabriel tjänstgjort som auditör. Generalkvartermästare var direktören för fortifikationen Axel Löwen (1686-1740) och krigsråd Gustaf Palmfelt (1680-1744) samt Nils von Reuterholm (1676-1756).
Den 24 april 1732 utnämndes krigsrådet von Reuterholm till landshövding och lämnade därför Krigskollegiet. Det förslag till utnämning av nytt krigsråd som kollegiet ingav till Kungl. Maj:t. Upptog tre namn: Gabriel von Seth, direktören för generalförrådskassan Krigsrådet Erik Oxenstierna (1684-1760) och sekreteraren i kollegiet Bengt Preutz. Särskillt rekommenderade kollegiet Gabriel, som skött sin tjänst "med mycken zele, industrie och oförtrutenhet" och han ägde grundlig kunskap om allt vad till krigskollegiets verksamhet hörde. Fredrik I:s val föll därför på Gabriel, som var en rikt begåvad personlighet samt dessutom en mycket skicklig ämbetsman.
Samma år den 3 juli dog presidenten Dücker och till ny president utsågs efter en längre tid generallöjtnanten Johan Giertta (1666-1740). Han var till åren kommen och hans vitalitet förlamades av en alltmer tilltagande sjuklighet som under långa perioder band honom vid sängen. Även generalfälttygmästaren Fredrik Magnus Cronberg (1668-1740) var skröplig och generalkvartermästaren Axel Löwen var mestadels upptagen av göromål utanför kollegiet varför kollegiets verksamhet kom att handhas av de bägge civila krigsråden. Den starke mannen var den begåvade och kraftfulle Gabriel, vilken på grund av dels sin krigsrådsbefattning samt dels sina förtroendeposter i regeringen förstod att utforma utvecklingen efter sin vilja.
Rätt typiskt för krigsrådet Gabriels förfarande var den behandling som han bestod direktören för generalförrådskassan, Erik Oxenstierna. Denne framförde i november 1753 klagomål över att kollegiet vidtagit vissa förändringar avseende handläggningen av generalförrådskassans ärenden. Bland annat besvärade han sig över att det till Kungl. Maj:t. ingivna generalförslagen rörande kassans medel i strid, mot förut gällande praxis, underskrivits endast av presidenten och de ordinarie ledarmöterna, men ej av Oxenstierna själv, i hans egenskap av direktör för kassan. Oxensteirna var nämligen icke ordinarie ledamot av kollegiet.
Oxenstierna agerade nu på olika vägar för att erhålla rätt att närvara i kollegiet vid handläggningen av samtliga mål och Kungl. Maj:t. bestämde, utan kollegiets hörande, att så skulle ske vad beträffade generalförrådskassan. Kungl. Maj:t. begärde samtidigt ett utlåtande rörande Oxenstiernas begäran om att få sitta med vid samtliga ärenden. Kollegiet överlät då åt krigsrådet Gabriel att handlägga detta intrikata ärende. Han betraktade Oxenstiernas aktion med djupaste ogillande, då den, om den lyckats, skulle medföra att Oxenstierna i kraft av sin äldre fullmakt skulle ha säte och stämma före honom själv. Detta fann Gabriel tydligen som något vedervärdigt. Han bemödade sig därför allvarligt att i sin promemoria till kollegiet anföra alla skäl, delvis sådana av apokryfisk8 natur, som voro ägnade att påvisa kollegiets oförvitliga förfaringssätt och jäva lämpligheten av Oxenstiernas yrkanden. Detta PM låg till grund för kollegiets skrivelse till Kungl. Maj:t. vilket med sin blandning av saklighet, formalism och sofistik9 är ganska roande. Resultatet blev att Oxenstierna icke lyckades vinna rätt att deltaga i kollegiets alla ärenden.
Till förberedelserna för 1741-1743 års olyckliga krig mot Ryssland hörde planeringen av truppernas transport, underhåll och dylikt, vilket icke anförtroddes krigskollegiet utan två utredningskommissioner i vilka krigsrådet Gabriel ingick. Den första tillsattes redan 1739 och avlöstes 1741 av en andra. Krigsrådet Gabriel var en av de mest pådrivande krafterna i bägge kommissionerna.
Vid sammanträde i kollegiet den 27 februari 1744 anmälde krigsrådet Gabriel, att han blivit utnämnd till statssekreterare i krigsexpeditionen, och anhöll om att få tacka presidenten och ledamöterna för den gunst och vänskap som visats honom. Presidenten, Karl Cronstedt (1672-1750) förklarade att kollegiet ej hade mindre orsak att tacka krigsrådet Gabriel för hans goda kamratskap, mogna erfarenhet och grundliga kunskaper, varpå han dagligen visat prov. Med beklagande av hans avgång lyckönskade presidenten honom till den framgång som blivit honom beskärd, och uttalade den förhoppning att Gabriel, vid utövande av sitt nya ämbete, skulle tillgodose kollegiets intressen. Detta förklarade Gabriel med nöje sig vilja efterkomma och tog efter ytterligare artighetsbetygelser avsked från kollegiet.
Ordförklaringar
|