RIKSRÅDET GABRIEL
ETT TREHUNDRAÅRSMINNE
- av Rutger von Seth -
|
3. Tiden |
3. TIDENFör att sätta in Gabriels levnad i sin rätta miljö citeras här nedan en resebeskrivning tagen ur Said Mehmed Effendis berättelsen om sin beskickning till Sverige 1733. Said Mehmed var utskickad från Turkiet för att utreda en del av Carl XII:s ekonomiska mellanhavanden med det "Höga Imperiet".
"Då det svenska landet är mest uppfyllt av sten, är det icke särdeles fruktbart, och då det ligger under 60:ende breddgraden, är vädret också alldeles fruktansvärt kallt; medan sommaren räcker vid pass en månad, är det vinter i nära nio månader. Den 11 juni [30 maj enligt nuvarande tideräkningen] kom det ju sålunda plötsligt ett så väldigt snöfall, att snön inom en halvtimme låg en handsbredd tjockt; dvs så fort vädret åter blev klart, smälte den då visserligen strax. Landet har dock ett mycket sunt klimat, och sjukdomar och epidemier förekomma blott sällan. Innevånarna äro i allmänhet kraftiga typer, högvuxna och med sköna anletsdrag; åttioåringar förekomma mycket ofta.
I Stockholm - Sveriges huvudstad - påminner hamnen i viss mån om Istanbuls hamn; husen i staden ligga ej heller på ett ställe, utan den är belägen på tre bredvid varandra belägna öar [Said har tydligen uppfattat Norr- och Södermalm som öar].
Gatorna äro raka och breda samt belagda med sten; husen äro däremot icke så där utomordentligt ståtliga som husen i Frankrike. Befolkningen är gästvänlig och synes finna mycket nöje i att undfägna främlingar.
Av frukter finnes där icke mycket, särskilt saknas fullständigt vindruvor och granatäpplen, och det är gott om folk, som aldrig sett friska sådana. Konungen [Fredrik I] utbad sig tom kärnor av sockermeloner och röda vattenmeloner, vilket Eder ringe tjänare också lovade att sända honom.
Då efter här härskande ordning ingen lösdrivare får finnas i landet, har man arbete även åt de fattiga. I deras butiker skötes kommersen mest av kvinnor. Sin mesta omsorg ägna de f n åt militärväsendet; de har 42.500 man som utbildade soldats - fotfolk och ryttare. Även af krigsförnödenheter har de fullt upp; depóter finnas på fem olika platser. I Stockholmsdepóten voro, såsom Eder ringe tjänare själv kunnat konstatera, 60.000 gevär och 30.000 dubbelpistoler med allt tillbehör hopade i förrådsrummen; där hade man ock allehanda andra förrådsartiklar - till och med nödiga persedlar för rekryterna - liggande i beredskap, alltsamman packat i kistor."
Prästen Olof Broman i Hudiksvall skrev på 1720-talet nedanstående om sjukvården.
"… uti mina unge dagar fanns här i landet inga läkare, utan allenast en Fältschärs Gesäll wid Infanterie Regemente, såsom här än warar, merendels unge, oförfarene, owålige1, snärtsinte2 och dyrlegde, ja! Allenast 2 eller 3 Personer, som kunde öppna ådern med stora järn och hofslagareyxor, mångom till största fara. Warande algemenaste utvägar få för the siuka, at söka the så kallade Wjsfinnar, Spåqwinnor, Troll-lappar, Signeskor och Löfjeskor3, som här och ther långwäga bodde, om råd och Läkedomar, hwilke med theras läsningar uti litet salt, eller malt, eller brännwjn, hwilket them siukdom tilskickades, förmente kunna bota alla siukdomar, ehwad namn the hfwa månde."
Denna skildring är ingalunda överdriven då det 1700 fanns endast 9 provinsialläkare i hela landet. 1774 hade antalet ökat till 32, vartill kom några få privatpraktiserande.
Det 1683 bildade Collegium Medicum utgav 1686 vår första farmacope - receptsamling - vari följande rena medeltida preparat rekommenderades: fett från människa (prästfett), vildkatt, orm m fl liknande, vidare människoben, mumiekött, hjärnskålar av hängda eller halshuggna människor, mossa från gamla kranier; exkrementer från människor, hundar getter och påfåglar m fl; pulvriserade ädelstenar, m m sida upp och sida ned. Förvånansvärt att överhuvudtaget några överlevde.
Egentliga Sveriges (dvs utan Finland) befolkning utgjorde 1750 c:a 1,9 miljoner.
Ordförklaringar
|