• HEM
• Stamtavlor
• Historia
• Vapen
• Bilder & video
• Släktarkiv
• Kontakt

Historisk översikt

Utlandet

Fideikommissinstitutet har fått sitt namn av det romerskrättsliga fideicommissum. Härmed förstods ett förordnande, varigenom en arvlåtare uppmanade sin arvinge (fiduciarius1) att fullgöra något till förmån för annan (fideicommisarius), vanligen att till denne utgiva kvarlåtenskapen, antingen i dess helhet eller till någon del. Genom ett dylikt förordnande hade arvlåtaren möjlighet att tillgodose person som han enligt romersk lag inte kunde insätta som testamenttagare.

Med fideikommissförordnandet förstås numera i allmänhet ett förordnande, enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad samt följa en bestämt successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit för att gynna en viss släkt eller vissa släkter. I de flesta fall besitter varje innehavare egendomen odelad för sin livstid, och vid innehavarens död övergår egendomen till dennes närmaste manlige släkting efter förstfödslorätt, i första hand således till äldste sonen om ingen annan successionsordning angivits. Fideikommiss ärvs direkt från stiftaren och inte, som vid vanliga arv, från den avlidne. Att egendomen skall vara ominskad innebär att den inte kan överlåtas, pantsättas eller gå i betalning för gäld. Fideikommiss har bildats såväl genom statliga förläningsakter som genom privata rättshandlingar, särskilt testamenten.

Fideikommissinstitutet i den form som nu angivits leder sitt ursprung till det medeltida feodalsamhället. I Spanien uppkom nämligen ett länsrättsligt institut under benämningen majorat, vilket hade tronföljden till förebild. Utbredningen av det spanska stormaktsväldet bidrog till att sprida fideikommissidén, som så småningom vann insteg i flertalet övriga länder på Europas fastland. I England däremot gick utvecklingen av detta – av många andra rättsliga områden – sina egna vägar.

Även där fideikommissinstitutet ej hade någon direkt förbindelse med feodalväsendet – såsom i vårt land – fick det sin huvudsakliga användning å de adliga godsen, och på sina håll var stiftandet av fideikommiss förbehållet adelsmän. Medels fideikommissbandet kunde betydande egendomar sammanhållas under generationer.

Sverige

I vårt land var, liksom fallet oftast torde ha varit i utlandet, de äldsta kända fideikommissbildningarna av offentligrättslig natur. Såsom fideikommiss kan betraktas de ärftliga hertigdömen, som i enlighet med Gustav Vasas testamente upprättades för dennes yngre söner och deras arvingar. Med början under Erik XIV:s regering och fram till 1600-talets mitt instiftades efter utländskt mönster ett ganska stort antal greve- och friherreskap, bestående av jordbesittningar, som kronan förlänade adliga stormän. Med dessa besittningar var titlarna friherre och greve förenade. Friherre- och greveskapen gick i arv på manssidan efter förstfödslorätt. Även bland de många andra förläningar, som utdelades under denna tid, fanns åtskilliga av fideikommisskaraktär. Flertalet av dessa förläningar och donationer indrogs emellertid genom Carl XI:s reduktion, varefter denna form av fideikommiss inte återupprättats.

Fideikommissinstitutet i dess nuvarande gestaltning går sannolikt tillbaka till 1600-talets mitt eller förra hälft. Vid ifrågavarande tid började nämligen enskilda genom testamente instifta fideikommiss för sina efterkommande. Förebilderna härtill hade hämtats från utlandet – närmast Tyskland – och blivit kända genom de på grund av krigen livligare förbindelserna med kontinenten. Möjligt är, att även de ovannämnda förläningarna och donationerna tjänat som mönster. Till en början synes ha rått någon tvekan av tillåtligheten av dylika förordnanden, men den undanröjdes genom 1686 års testamentesstadga, vilken innehöll utförliga bestämmelser om fideikommissvillkor i testamenten. Där stadgades, att vem som helst ägde rätt att "till sin familjs heder och conservation" instifta fideikommiss i såväl fast som lös egendom. I 1734 års lag förutsattes en rätt att stifta fideikommiss, dock utan att omnämnas på annat sätt än genom följande stadgande i 16 kapitlet § 1 ärvdabalken: "Vill någon, man eller kvinna, göra testamente, have våld² göra det … med eller utan villkor." Det vill synas som om upprättandet av fideikommiss skett i ökad omfattning under 1700-talets senare del. I varje fall härrör flertalet av fideikommissen, vilka bestod inpå 1950-talet, från denna tidsperiod.

Under inflytande av den nya samhällsuppfattningen som influerats av den stora franska revolutionen upphävdes rätten att stifta fideikommiss i fast egendom 1810, men i lös egendom så sent som 1930.

Frågan om avskaffande av de bestående fideikommissen i vårt land är ganska gammal. Under 1800-talets två sista årtionden och 1900-talets första decennium väcktes i riksdagen ett flertal motioner, vilka föreslog att fideikommissen skulle avvecklas. Emellertid blev det inte av förrän 1952, då man på verkligt allvar påbörjade avvecklingsprocessen genom att starta en utredning inom Justitiedepartementet. Denna resulterade så småningom i avvecklingslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1964.

I avvecklingslagen stadgades att fideikommiss skall upphöra när, den vid lagens ikraftträdande innehavare dör. När fideikommisset upphör skall den avlidnes efterträdare ta hälften av egendomen (efterträdarandelen) och att återstoden skall tas i arv eller testamente som om den tillhört den avlidne. Detta innebär att den siste innehavaren av ett fideikommiss fritt kan bestämma vem som skall ärva den andra hälften, såtillvida han inte har några bröstarvingar, då dessa enligt lag skall ärva hälften av ett dödsbo. Detta betyder att i det senare fallet endast en fjärdedel av hela fideikommisset är fritt förfogbart för arvlåtaren.

Vidare stadgas "att vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testamente må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar så ock annan fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk och som lämpligen bör bevaras odelad".

Brattebo (Bratteborg)

Större delen av Byarums socken tillhörde intill 1630 kronan. Under drottning Kristinas regering tvingade de dåliga statsfinanserna till realisering av de många Kronan tillhöriga gårdarna, och den som köpare till de flesta av hemmanen i Byarums socken, var borgmästaren i Jönköping, Peder Gudmundsson, som adlades 1646 under namnet Strömberg.

Av de i Byarums socken från kronan inköpta hemmanen bildade Peder Gudmundsson två egendomskomplex – Gärahof och Brattebo, sedermera omdöpt till Bratteborg. På två av gårdarna i Brattebo bodde enligt 1631 års jordebok två bönder, Lasse på skattehemmanet och Arvid på klosterhemmanet.

Efter Peder Gudmundssons död 1655 ägdes Brattebo och beboddes tidtals av hans son i första giftet, Jöns Pedersson Brattman, som antagligen av gården tagit sitt tillnamn. Jöns Brattman hade fem söner, vilka adlades under sin farfars namn – Strömberg. Tre av sönerna stupade i slaget vid Lund 1676 och de båda överlevande ändrade namnet till Stromberg när de upphöjdes till friherrar.

Jöns Brattman dog någon gång mellan 1668 och 1670, varvid hans halvsyster Brita Sofia Strömberg övertog Brattebohemmanen. Brita Sofia var gift med Christoffer von Guntersberch och innehade sedan tidigare Gärahof. 1680 eller något tidigare byggdes en säteribyggnad där nuvarande corps-de-logi nu ligger³. Herrgården beskrivs på hennes tid (1683) som "välbyggd och brukad med hennes eget folk och avel⁴". Två oskattlagda torp fanns på ägorna.

1705 köpte hennes halvbror Jöns Brattmans son Alexander Stromberg, såväl Brattebohemmanen som Göthafors järnbruk, anlagt 1642.

Det nuvarande corps-de-logiet har uppförts i flera etapper. Den ursprungliga delen utgörs av den lilla karolinska herrgård som ny- eller ombyggdes i början av 1700-talet, tillsammans med två flyglar, vilka vid olika tillfällen brunnit ned. I en bouppteckning från 1771 beskrivs utseendet – "en förstuga med innanför liggande sal vars utskjutande parti har fönster mot trädgården, på var sida om dessa rum låg två kamrar, därtill två flyglar" för kök, personalrum, m m

Efter Alexander Strombergs död 1718 kvarstod hans änka Eva Elisabet Palmgren ännu på 1730-talet som possesor⁵ av Brattebohemmanen i jordeböckerna. Hennes namn ersattes 1735 med Alexander Strombergs dotterson Peter Crusebjörn. Göthafors ärvdes av Strombergs son Ulrik Alexander.

Som de flesta av den tidens jordägare var Crusebjörn, död 1739, svårt skuldsatt. I bouppteckningen efter honom nämns för första gången namnet Bratteborg. En av fordringsägarna var assessorn och jordbruksägaren, holländaren Pieter Brouwer, ägare till merparten av Tabergs bergslag som, någon gång mellan 1734 och 1736 gifte sig med Anna Margareta Lilliecreutz, född 1696. Anna Margareta, som tidigare varit gift med Hindrich van Lindt, också av holländsk börd, död 1733, medförde i boet bl a Tabergs och Hörle bruk. Brouwer, vars fordran i dödsboet efter Crusebjörn hade växt ytterligare, lyckades efter vederbörlig pantförskrivning m fl formaliteter, erhålla fasta⁶ på Bratteborg 1741.

Fideikommissbildning

Sedan Pieter Brouwer dött 1742 var Anna Margareta Lilliecreutz ensam innehavare av en ansenlig förmögenhet. Hon gifte sig för tredje gången 1743 med dåvarande krigsrådet Gabriel von Seth, född 1690. Även han stammade på fädernet från Holland då hans farfars farfar, Johan Seth, invandrat till Göteborg 1620. Gabriel von Seth avancerade till riksråd och blev för sina tjänster för landet först friherre och sedan greve samt belönad med Serafimerorden. Familjetraditionen säger om Anna Margareta att hon första gången gifte sig till pengar, andra gången av kärlek och tredje gången för att bli förnäm.

Anna Margareta var barnlös i sina tidigare äktenskap och förblev så även i sitt sista medan riksrådet, i sitt äktenskap med Gertrud Elisabet Radhe (Gripenstedt) [död 1742], hade nio barn av vilka enbart fyra nådde vuxen ålder.

Även om riksrådet genom god hushållning skapat sig en ansenlig förmögenhet, var Anna Margaretas väsentligt större, varför det förefaller naturligt att de sinsemellan kom överens om att bilda fideikommiss. Då Anna Margareta var barnlös beslöts att bilda två fideikommiss – dels av Hörle, Carlsfors och Tabergs bruk för huvudmannen för friherrliga ätten Lilliecreutz och dels för Bratteborg och Göthafors bruk och dess tillhörande hemman, för huvudmannen för grevliga ätten von Seth.

Att det nedlades mycken tankemöda visar förekomsten av inte mindre än sju testamentariska förordnanden daterade mellan 1746 och 1770.

Den 22 februari 1746 upprättade makarna von Seth, i Stockholm två handlingar, dels en varigenom Anna Margareta gjorde sin make till full delägare i sina egendomar och dels ett fideikommissbrev.

Ur den första handlingen citeras:

"Jag Anna Margareta Lilliecreutz tillägnar min nu varande K. man Stats Sekreteraren Wälborne Herr Gabriel von Seth samma delaktighet och äganderätt i min fasta egendom i Gods, så frälse⁷. som skattehemman⁸. Bruk med alla thess tillhörigheter, Hammare, Masugnar, qvarnar, sågar med mera, Donnations⁹ och Kronohemmans¹⁰ besittning och allt hvad thertill och therunder lyder, af hvad beskaffenhet och på hvar ort thet vara må, intet undantaget, så att egendomen mellan förbemälte min K. man och mig ikläder sig härmed aflinga¹¹ natur, och skall ifrån denna stund anses, som rätt aflinge i bägges vårt bo.

… Huru med egendomen skall förhållas efter bägges vår död, derom hafver vi gjort en särskild förordning".

Handlingen undertecknades av bägge makar.

Av Gabriel von Seths barn fanns vid tidpunkten för dessa två handlingars upprättande föjande i livet:

• Johan, född 1722, kammarherre, arkivarie

• Tomas, född 1724, överste

• Ulrika, född 1726, gift med Arvid Silfverschiöld

• Fredrik, född 1729, kapten

I den andra handlingen av samma datum – fideikommissbrevet – anges först till vem i den Lilliecreutzka familjen, efter förstfödslorätt, Hörle-fideikommisset skall gå. Men när man kommer till Bratteborg förbehåller man sig rätten att senare bestämma vem som skall bli förste innehavare. En trolig anledning till att man inte från början utsåg den äldste sonen, Johan, var att Anna Margareta hyste agg till honom, då han förälskat sig i hennes kammarjungfru, mademoiselle Inga Maria Wernström – som sedermera blev hans husföreståndarinna under 26 år, fram till hans död 1797. Johan testamenterade hela sin privatförmögenhet till mademoiselle Wernström. Kanske var deras förhållande ett tidigt exempel på samboförhållande.

Ur fideikommissbrevet citeras:

"Den andra eller Göthafors Fidei Commissen tillegna vi en af mina Gabriel von Seths söner, men förbehålla oss, att framledes nemna hvilken af bemälte mina Söner bör blifva den förste tillträdaren. Skulle så hända, att en af oss dessförinnan genom döden afginge, så utnämner den siste överlefvande makan den av Sönerna, som honom behagar…"

Arvsföljden skulle även för detta fideikommiss gå enligt förstfödslorätt på manliga sidan, och först när alla utdött, på kvinnolinjen, dvs Silverskiöld. Man stadgade också att en eventuell framtida innehavare på kvinnolinjen, förutom sitt eget namn, skulle bruka det Sethska.

Ytterligare citat ur fideikommissbrevet:

"Desse Fidei Commissarier måge aldrig gå i flere än en hand, aldrig söndras, utan hvarje Fidei Commiss blifva odelt och orubbat efter förbemälte Jordeböcker.

Det måge ej heller säljas, förpantas, förbytas, ej heller på annat sätt graveras, än för rent oumgängligt Bruksförlag.

… De få ej heller bortarrenderas emedan Arrendatorn ser gemenligen på thess egen, än Brukens sannskyldiga nytta i längden… Skogarna böra väl vårdas och skötas och försiktigt brukas, så att the i framtiden blifva tillräcklige för dem som efterkomma, åläggande Fidei Commiss Innehafvaren, att ej mindre se på dess Successors¹² än dess egit bästa så att Fidei Commissen af den må tillträdas i bättre, men ej verre tillstånd, än den af afträdare blifvit emottagen".

I fideikommissbrevet har makarna ytterst detaljerat angivit hur egendomarna skall skötas för att kunna bestå och till avslutning skriver de följande:

"Wi förmoda, hvartill vi ock förmane våra anhöriga som thetta på något sätt angå kan, att the i vänlighet, enighet och förtrolighdet efter vår död sammanstämma och gemensamt arbeta therpå, att denna vår yttersta vilja må blifva i allt fullbordad, emedan vi därmed ej annat afseende hafva, än våra Familiers bästa och att egendomen, som ej hafva bestånd om de söndras skulle, må bibehållas, och bättre är att en af Familierna blifver väl belåten, än om den genom klyfvning i mindre delar, skulle råka i obestånd och på slutet gå i främmande händer".

Elva år efter det att makarna författat fideikommissbrevet sätter man sig ned och skriver "hafve vij jag Gabriel von Seth och jag Anna Margareta Lilliecreutz funnit nödigt göra följande förklaring".

I detta tillägg av den 12 mars 1757 görs justeringar rörande hur det framtida dödsboets skulder skall betalas och hur olika legat¹³ skall behandlas.

Under de elva år som gått sedan det första fideikommissbrevet skrivits har tydligen Anna Margareta försonats med Johan von Seth, då man också skriver:

"Slutligen hafva vi till förekommande af hwariehanda olägenhet vid utnemnandet af Bratteborgs första Fideicommissarie, af then sidst efterlefvande maken, funnit för godt att giöra thet under vår sammanklefvnad. Således at then naturliga ordningen ibland mina Gabriel von Seths söner föllier: Ock som min son Johan von Seth är den äldste, så förklarar vi härmed att han efter bägges vår död bör blifva then förste Fideicommissinnehafvaren och thå strax tillträda Bratteborgs Fideicommissen med all then, förmån och last uti Fidei Commiss dispositionen är föreskrefven och at samma ordning, efter hans död föllie som then fastställd är".

1763 kommer ytterligare ett tillägg. Riksrådets andre son Tomas hade 1750 gift sig med Anna Margaretas äldste brors äldsta dotter, Margareta Lilliecreutz, född 1730 på Gunillaberg, som, därest alla hennes bröder dött utan arvingar, skulle ärva Hörle fideikommiss. För att undvika att bägge fideikommissen skulle hamna på en hand uteslöts därför Margareta ur Hörles arvsföljd.

I 1763 års tillägg står dessutom följande att läsa:

"Skulle någon af döttrarna sedan dem Fidei Commissen är tillfallen ogift träda i ofrälse gifte går Fidei Commissen Henne ifrån till yngre Systern, och så vidare i förr fastställd ordning, …".

1768 är det dags igen. Förutom att makarna anger hur man skall förfara med lösöret, bestämmer man att de fattiga skall ihågkommas:

"Wi hafva efven fört oss till sinnes den Christlige pligt, som vi menniskjor i allmänhet och dem i synnerhet åligger, det högsta väsendet behagat framför andra af Werdsliga gåfvor tilldela ymmigare mått, att hvar och en i sin mon lätta den fattiges tunga börda under ett beträngt tillstånd i anledning hvaraf Wi efven funnit godt att stadga, det böra efter Wår död af oskift Bo Ett Tusende dah. Smt¹⁴ till nödlidande utdelas på thet sätt, att fyrahudra dahlr utgifves till Wernamo, trehundrade till Byarums, tvåhundrade till Sanseryds och etthundrade till Månsarps Socknars fattiga. Wi göra oss den förhoppningen att Herrar Kyrkoherdar i förekommande församlingar hvar och en i sin socken i samråd med kyrkorådena, lära draga den billiga försorg, at de i anseende till ålder och kroppstillstånd mäst brukliga vid thetta tillfälle, undfå större andel af dessa summor, emot andra usslingar¹⁵, som genom något arbete kunna förtjena sig sjelfva en del av deras föda".

Ett tusen Dahler Silvermynt var en ingalunda föraktlig summa på denna tid – den motsvarade kostnaden för litet mer än två årsavlöningar för dagsverke.

Dokumentet avslutas med följande påpekande:

"Wi sluta med en ytterligare förmaning till samtliga våra arfvingar och dem, som thetta angå kunna, at i sämjo, frid och enighet, utan vrånga och emot rätta förhållandet af förnemde Testamentariska afhandlingar och Disposigtioner, på ett eller annat sätt stridande konstiga uttydningar, verkställa alt hvad Wi uti samma stadgat och förordnat, önskandes dem deremot samt och synnerligen af brinnande hjärtan, at fridens herre måtte gifva dem frid alltid.

Wår Herre Jesu Christi nåd, Guds kärlek och den helige Andes delaktighet vare för öfvrigt med Eder Allom".

Ytterligare ett tillägg görs den 23 juli 1770, men då enbart av Anna Margareta, då hon förordnar om sina juveler:

"Till min K. dotter Grefvinnan Fru Ulrica von Seth [gift Silfverschiöld, författarens tillägg] gifver jag mina äckta armperlor, till min sonhustru Grefvinnan Margareta Lilliecreutz [gift med Tomas von Seth, författarens tillägg] gifver jag mina äckta Diamantörhäng, …

Således är detta min sidsta och yttersta begäran och vilja till min K. man, at efterkomma och till fattiga utdela Etthundrade plåtar¹⁶".

Den 28 juli 1770 sätter sig Anna Margareta ånyo vid skrivbordet och författar ytterligare ett tillägg då hon ännu en gång tydligen blivit Johan von Seth gramse. Hon skriver:

"Min sidsta vilja och disposition.

Såsom jag finner mig med skäl vara föranlåten, att ändra det tillämnade Fidei Commiss åt min äldste sohn Grefve Jan von Seth, på dät sättet, att hans yngre Bror, Grefve Thomas von Seth skall dela hälfvten med honom och blifva ägare af detta Fideicommiss som förr varit ärnat till min äldste sohn Johan von Seth ty för min kära mans skull vill jag ej fråntaga honom detta Fideicommisset, ehuru jag hade orsak dertill, ty utom andra omständigheter, har denne min äldsta sohn sagt mig att han står på sin egen botten. hvaraf jag kan sluta att han ej behöfver minsta min välmening till godo.

… och som ingen kan betaga mig att disponera om min Egendom efter mitt gåttfinnande så länge jag lever …".

Den 8 och 13 oktober samma år gör Anna Margareta ytterligare två tillägg varur man kan uttyda att makarna inte var helt överens. Dessa två tillägg, liksom tillägget av den 28 juli, är undertecknade av enbart Anna Margareta och i de sista två betonas å det bestämdaste att efter hennes död fick ingenting ändras!

Anna Margareta dör den 8 januari 1771 och riksrådet den 13 mars tre år senare.

Bouppteckningen efter riksrådet visar ett synnerligen rikt och dyrbart bo, vars tillgångar var 296.355 Dahler Silver, osäkra fordringar 54.370 Dahler Silver och skulder 28.579 Dahler Silver.

Fideikommisset Bratteborg och Götafors tillträddes 1774 i enlighet med Anna Margaretas sista dispositioner av såväl släktens huvudman, riksrådets äldste son Johan, i delägarskap med brodern Tomas’, död 1773, äldste son, dåvarande kornetten Gabriel.

Förutom Göthafors bruk, beläget på Götarps marker, bestod fideikommisset av:

Byarums socken

• Bratteborg

• Brattebo Norrgården

• Sulebo

• Löfåsen

• Lunnavad

• Pihls Kärret

• Stora Möckeläng

• Möcklehult

• Ekeberg

• Engen

• Broen

• Köpet

• Hiet

• Fallås

• Lilla Möckeläng

• Flahult

• Norrskog

• Giötarp

• Ibidem¹⁷ – en frälseqvarn

• Boarp

• Grälebo

Bondstorps socken

• Strängsbo

• Gölen

• Sågbacken

Svenarums socken

• Mölna

• Nöthult

• Skomakarebygget

• Lussebo

• Snutan

• Carlsbygget

• Nilsabygget

• Jansbo

• Hermansdal

• Biörnarydet

• Skräddarebygget

• Enebacken

Bottnaryds socken

• Elgefall

Fortsatt historia

Att riksrådet och hans maka gjort sig stort besvär med att nedteckna såväl råd som anvisningar för hur de bägge fideikommissen skulle skötas, för att de i alla framtid skulle kunna behållas i respektive släkter står utom allt tvivel. De visste precis vad de ville, men de kunde ju varken förutse eller föreställa sig hur en föränderlig värld, bland annat genom lagstiftning, skulle göra deras verk ogjort. Man kan bara hoppas att trots nästintill förödande skattetryck det skall kunna gå att bibehålla kulturarvet i ännu många år.

Ordförklaringar

¹ latin = till på heder o samvete överlåten.

²rättighet, kraft, makt.

³huvudbyggnad, manbyggnad.

⁴i svensk dialekt även styrka, kraft.

⁵innehavare.

⁶genom laga formaliteter tilldela eller överlåta något till någon.

⁷innehavaren var befriad från flertalet av de på skattehemmanet åvilande allmänna utskylder.

⁸se 7

⁹förläning (gåva) från kronan.

¹⁰ staten tillhörande egendom som innehavdes av åbo (någon som ärver brukandet av jorden, men ite

själva jorden) mot avgift.

¹¹förvärvad, i motsats till ärvd egendom.

¹²efterträdare.

¹³testamnetsgåva.

¹⁴17 5/16 daler kopparmynt. Drängdagsverke 7 daler 16 öre kopparmynt, fattigunderstöd och

sjukhusvård 6 daler kopparmynt om dagen till sängliggande. 1 tunna råg 54 daler kopparmynt.

¹⁵olycklig/nödställd person.

¹⁶på 1700-talet sedel á 6 koparmynt.

¹⁷latin = samma.